Foto: ACP Att lämna relationer och människor bakom sig är nästan aldrig lätt. Vid enstaka tillfällen kan det kännas som en lättnad och ibland känns det inte alls. Ibland känns det otroligt svårt och ibland känns det som att man ska dö.
Ibland känns möten så självklara och ibland avsked likaså. Det är svårt att förklara varför det känns så naturligt just där, just då men det är skönt när avskedet inte är fyllt av "no return" och ångest. Många gånger i mitt liv har jag upplevt slitsamma möten och avsked. Ibland har smärtan märkts för omvärlden och ibland har den bultat i mitt hjärta bara för mig och lämnat en knuta i min kropp.
Vårt sätt att se på omvärlden, oss själva och framtiden speglar naturligtvis våra möten och känslor vid avsked. Det är först på senare år som jag känt att det är okej att lämna möten och människor som jag tycker om, bakom mig. Det är okej att människor kommer och går i mitt liv. Alla kan inte stanna för evigt men de finns alltid i mitt hjärta. De bidrar med en pusselbit till mitt liv. Varje människa är unik och likaså är relationen människor emellan unik. Ändå kan ett likartat möte uppstå på samma sätt med en annan människa. En relation avtar eller avslutas medan en ny upprättas, med samma syfte och samma innehåll. När man känner att man kommer att ha nya möten, nya relationer som tar vid där de gamla avslutats då blir inte avskeden lika svåra, stora och smärtsamma. Våra möten med andra människor handlar om olika saker under olika perioder av våra liv. En vän till mig säger att vi söker oss till det vi behöver och vi möter dem vi behöver möta. Även om uttrycket att lämna någon är att dö en smula känns dystert så ligger det sanning i det. Däremot behöver inte avskeden bli så dystra och svåra om vi vet att vi bär människorna med oss i våra hjärtan och att nya kontakter kommer uppstå. Människor dör och relationer dör medan nya relationer uppstår. Det är en naturlig del av livet.
No comments:
Post a Comment