Namn

Ibland är det ju så att man känner folk som har samma namn. Jag har ännu inte uppnått rekordet men när jag bjuder till fest så kan det, om jag har tur (tur eller otur beroende på om gästerna har svårt för namn eller ansikten), infinna sig 4 st Emma, 2 st Henrik, 2 st Maria, 2 st Mattias och 2 st Cecilia.

På grund av detta har vissa av mina vänner fått lite anorlunda smeknamn för att mina föräldrar och andra vänner ska veta vem jag pratar om. En Henrik är ju inte konstigt, han heter brorsan av naturliga orsaker men den andra kallas Jägarn. Detta för att han gjorde lumpen på K4 som jägarsoldat och min far har varit i det militära. En av Emmorna kallas "den lilla ljusa" för att särskilja henne från familjens granne och mina andra Emmor.

Jag gillar smeknamn och jag gillar även att förkorta ord vilket lämnar sina märken på namn runt omkring mig på gott och ont. Det är inte alla som gillar när man inte kallar dem vid riktiga namn eller säger fel smeknamn. För mig är det där inte så viktigt men för min far är det otroligt viktigt att kalla folk vid namn och särskilt deras riktiga namn i fullängd. Min familj har aldrig kallat mig för något annat namn än det jag är döpt till.

Ingen regel utan ett undantag och undantaget är som följer. Det finns ett till två olika lägen när jag och min bror plötsligt får andra namn. När jag hör min fars betämda och bastanta röst nedanför trappen och han benämner mig Lisa, då vet jag att det är något på gång. Något som han vill prata om. Antingen får jag bannor eller "råd" som förväntas följas. I detta läge kan min bror bli kallad Putte. Detta Putte har dock på senare år fått en mer kärvänlig och bekymmersam klang än mitt Lisa som fortfarande innebär att man ska hålla i hatten när det kommer över min fars läppar.

På senare tid har det dock kommit in en lite mer besvärlig men angenäm krock i våra liv när det gäller namn. Jag och min brors flickvän har samma namn. När det bara är familj så är det inte så svårt eftersom jag kallas vid mitt fullängdsnamn medan flickvännen går under smeknamn. Det är först när vi tre beblandar oss med andra som problem kan uppstå. Jag och flickvännen har nämligen samma smeknamn. Jag kallas ofta vid mitt smeknamn av mina vänner men inte av min bror och hans vänner. När det då flyger både hela namn och smeknamn i luften så kan det bli lite komplicerat. Men jag och flickvännen har samma taktik. När namn eller smeknamn används i konstruktiva verbala utlägg så frågar vi båda "pratar du med mig?". När de yttras i mindre (enligt våra öron) konstruktiva eller attraktiva verbala utlägg så säger vi båda "han pratar med dig!"
Praktiskt!

Skymningslandet

Jag var och hälsade på min vän och hennes man igår i deras nyköpta lägenhet. Medan jag kikade runt började jag skratta för mig själv och undra;

Har hon satt sin sista potatis, spiken i kistan, punkten efter pricken: gift, tvättmaskin och torktumlare i lägenheten, TVÅ badrum i en lägenhet på 97 kvadrat med gästrum. Kan det bli så många fler vuxenpoäng? Jo just det, jag glömde bilen som ska köpas.

Jag med flera lever i skymningslandet mellan vuxen och VUXEN. Vuxenpoäng är ett mycket bra utryck och ett sätt för oss dagens "unga vuxna" att förhålla oss till oss själva. "en 18 årig man gjorde sig idag..." kanske är det bara jag men en 18 åring är ingen man eller kvinna för mig. Det är en ungdom som inte är torr bakom öronen. Vissa säger ibland att de inte känner sig en dag äldre än 20. Jag måste säga att efter att ha jobbat ett år på gymnasiet så vet jag att jag är mer än 20 och ska inte använda mig av detta uttryck. (får ändra till 25 i stället)

Jag har själv inte särskilt många vuxenpoäng (pensionsspar och eget hem) och klassar mig inte som vuxen. Eftersom jag inte ser mig själv som vuxen efter konstens alla regler så hamnar jag i en funderlig sits när min vän meddelar att bullen är i ugnen och timern satt på oktober. Hon har scorat full pott och passerat gränsen till absolut VUXEN. Den lilla ljusa ska bli mamma!

Jag kan inte låta bli att skratta. Inte för att min vän ska bli mamma utan för att jag tycker att det känns så absurt. Jag är lika "vuxen" som henne i biologisk ålder och hon ska ha barn. Inte för att det stör mig, det känns bara skrattigt.

Att lämna någon är att dö en smula?

Foto: ACP

Att lämna relationer och människor bakom sig är nästan aldrig lätt. Vid enstaka tillfällen kan det kännas som en lättnad och ibland känns det inte alls. Ibland känns det otroligt svårt och ibland känns det som att man ska dö.

Ibland känns möten så självklara och ibland avsked likaså. Det är svårt att förklara varför det känns så naturligt just där, just då men det är skönt när avskedet inte är fyllt av "no return" och ångest. Många gånger i mitt liv har jag upplevt slitsamma möten och avsked. Ibland har smärtan märkts för omvärlden och ibland har den bultat i mitt hjärta bara för mig och lämnat en knuta i min kropp.

Vårt sätt att se på omvärlden, oss själva och framtiden speglar naturligtvis våra möten och känslor vid avsked. Det är först på senare år som jag känt att det är okej att lämna möten och människor som jag tycker om, bakom mig. Det är okej att människor kommer och går i mitt liv. Alla kan inte stanna för evigt men de finns alltid i mitt hjärta. De bidrar med en pusselbit till mitt liv.

Varje människa är unik och likaså är relationen människor emellan unik. Ändå kan ett likartat möte uppstå på samma sätt med en annan människa. En relation avtar eller avslutas medan en ny upprättas, med samma syfte och samma innehåll. När man känner att man kommer att ha nya möten, nya relationer som tar vid där de gamla avslutats då blir inte avskeden lika svåra, stora och smärtsamma.

Våra möten med andra människor handlar om olika saker under olika perioder av våra liv. En vän till mig säger att vi söker oss till det vi behöver och vi möter dem vi behöver möta. Även om uttrycket att lämna någon är att dö en smula känns dystert så ligger det sanning i det. Däremot behöver inte avskeden bli så dystra och svåra om vi vet att vi bär människorna med oss i våra hjärtan och att nya kontakter kommer uppstå. Människor dör och relationer dör medan nya relationer uppstår. Det är en naturlig del av livet.

..bara kalle har mönstrat

Min morfar brukar säga "det ordnar sig alltid, bara Kalle har mönstrat". Ni undrar kanske vem Kalle är? Det undrar jag också. Undrar om han inte börjar bli för gammal för att mönstra vid det här laget. Min morfar är full av klokheter och vitsar. Gamla hederliga vitsar som är baserade på roliga händelser eller snurrandet av ordens betydelse. Det roliga är att min mor ofta säger "den har jag inte hört förut" och vi andra skrattar och säger att "det har du visst". Min moster brukar däremot säga "den har vi inte hört på länge"

Dagens skämt på tv och radio tycker jag är ganska enformiga. De saknar klokheter, politisk påverkan och förfining. De handlar bara om att säga fel saker och bete sig fel på "rätt" plats. De handlar mestadels om att bryta gränser och trampa folk på tårna.

Tyvärr har jag ärvt min mors svaghet i att inte minnas detaljer så jag kan inte återberätta morfars historier trots att jag får höra dem flera gånger. När jag var liten hade jag en favorithistoria som min morfar berättade varje gång jag kom ner och hälsade på. Det var om en man som skulle plocka blommor medan tåget stod stilla och väntade på bättre tider (kanske var det en ko på spåret). Konduktören sa "men här finns ju inga blommor". "det gör inget, svarade mannen, för jag har fröna med mig". Jag vet inte vad jag tyckte om bäst, själva poängen eller att min morfar berättade den med sån glädje på bred skånska.

Var sak har sin tid

foto ACP

Nu har jag tagit ner julgardinerna i köket. Tomtarna i dörrposten hänger däremot kvar och det ska de få göra. Jag har också hängt upp nya gardiner i rummet. Så värst nya är de kanske inte. De har hängt hos min mormor och morfar i deras hus som låg bredvid knappfabriken i Eslöv. Inte så snyggt kanske, inte särskilt trendigt och om det följer heminredningens regler vet jag inte. Jag gillar dock tyget och känslan av att de har hängt i en annan samtid, i min förhistoria. Känslan av kontakt med de mina, ett historiens vingslag. De är ett sätt att resa i tiden och få en pusselbit från mina morföräldrars vardag. Jag vet inte om det är gardiner som min mormor har valt eller om hon inte längre fanns med i den vardag då de hängdes upp. Min mormor gick bort flera år innan jag föddes och jag har tyvärr aldrig träffat henne. Det pratas aldrig om henne så jag vet inte mycket om henne förutom att hon var vacker.

Horoskop

Jag är inte en person som tror på horoskop. Men eftersom jag idag efter lunch kunde slå fast att det verkligen inte var min dag idag så var jag bara tvungen att ta en titt på horoskopet. Bara för att se vad som stod.

I horoskop brukar det stå saker som kan passa in på alla dagar. Där återfinns ofta minst en positiv strof. Texten gav mig dagens första och kanske enda skratt (som sagt, inte min dag idag)

VATTUMANNEN

(21/1-18/2)

Allt du pysslar med under dagen fungerar inte riktigt så bra som du tänkt dig. Ställ bara inte till med bråk eftersom du är irriterad.

Jag vaknade klockan 8.10, skulle varit på jobbet kl 8.00. 130 kr och 25 minuter senare gick lektionen i alla fall av stapeln. Nästa klass jag skulle ha befann sig på ett annat ställe än vad jag befann mig.

"Du SA att vi skulle vara på Kärrtorp" Eftersom min hjärna är kokt och förkolnad så kan eleverna dra vilka valser som helst. (för övrigt den enda sorts vals de uppskattar) Jag minns inte allt jag har sagt och inte sagt till 25 elever av 200 men jag vet att jag INTE har sagt att vi skulle vara på Kärrtorp idag! Det blev lite lektion i alla fall.

min far brukar alltid säga "det är alltid din dag" när jag påpekar att "det är inte min dag idag". Vad menar han egentligen? Äger jag alltid min dag? Ja, onekligen så är den ju min oavsett om jag vill det eller ej. Denna dag hade kunnat få passera utan att vara just min. För det var verkligen inte min dag idag.