En blondins blogg

Foto: ACP

Visst är världen orättvis och väldigt onödig ibland!? En 17 åring som shoppar för 10 000 kr i månaden!!! Bara för att man kan spendera pengar på prylar och kläder innebär det ju inte att man måste eller bör göra det.

Människan vill ha och strävar alltid efter att få det bättre. Det är en felaktig tanke att fattiga nöjer sig med mindre än rika och är glada för det lilla. Människor i Senegal, precis som människor i Sverige vill ha det bättre, vill ha mer och drömmer om de där sakerna som är onödiga. För att hålla modet och humöret uppe lägger de också pengar på onödiga i stället för på nödvändiga saker. (Vad som är nödigt och onödigt är en subjektiv bedömning och det är lätt för oss i västerlandet att sitta och säga vad som är onödigt)

Men hur mycket ska en människan ha? Finns det inget stopp? Människan består av drifter och hon tar Maslows trappa ett steg i taget men hon är också utrustad med de små grå, ett långsiktigt tänkande och ett samvete. Hur kan man ha samvete att shoppa för 10 000 kr i månaden? Hur vore det om 17-åringen skänkte hälften av de pengarna till bättre behövande i stället för att shoppa upp dem! Det är sant att konsumption skapar arbetstillfällen men skapar det rätt sorts arbetstillfällen? Det skapar jobb och konsumenter men vad skapar det för resursåtgång på planeten? Som tur är börjar avhållsamhet inom shopping att komma på tapeten. (Jag måste säga att det är lättare att avhålla sig från shopping än att shoppa och vara en medveten konsument.)

Franska

Jag har träningsvärk..i halsen..
från att träna franska!

Hur sjukt är det på en skala?

Om en minut

Om 1 minut kommer dagen då jag fyller 30.
Jag har 300 högskolepoäng.
Jag kan tjäna ca 14 500 kr per månad.
Jag hoppas att jag kommer att få se min pojkvän om 1 år.
Jag vill fira min 30- årsdag men har varken haft tid eller råd att göra det..

..ändå har jag det bättre än många här på jorden. Visst är det orättvist!

Juleljusen drar en sista suck

foto: ACP

Julens ljus har brunnit ner för denna gång och granen blir snart ställd (kastad) på bar backe. (Var sjutton är snön? Jag visste inte att vi hade regnperiod i Sverige också?!) Julvisorna klingar ut och tonerna smiter iväg med kylan som sveper in genom tillfälligt öppnad dörr. Folk undrar varför jag kom hem när jag väl hemkommen längtar tillbaka. En av anledningarna var julen. Jag tänkte att om jag var tvungen att åka hem i januari för att pengarna var slut så ville jag inte missa julen och bokade därför min biljett hem en dryg vecka innan jul. Tyvärr missade jag Luciasångerna eftersom jag lämnade Senegal på Luciadagen.

Det bästa med julen är julefriden vilken för mig innebär värme, ljus, gotter, familj och lugn. Jag har jobbat, slitit, pysslat och kan efter det med gott samvete sätta mig ner och bara vara. Frid av annan sort kan infinna sig på andra delar av året men den är lite annorlunda. Det finns något andaktsfullt över just julefriden vilket kanske inte är så konstigt med tanke på dess härkomst.

Ljusen i granen drar sin sista suck och julen försvinner lika snabbt som Gusse på "smit-humör". Nu är det bara att vänta på nästa tillfälle till julefrid samt försöka att få ekorren i hjulet att ta paus, en gång eller två, innan julen -08 anländer.

Namn

Ibland är det ju så att man känner folk som har samma namn. Jag har ännu inte uppnått rekordet men när jag bjuder till fest så kan det, om jag har tur (tur eller otur beroende på om gästerna har svårt för namn eller ansikten), infinna sig 4 st Emma, 2 st Henrik, 2 st Maria, 2 st Mattias och 2 st Cecilia.

På grund av detta har vissa av mina vänner fått lite anorlunda smeknamn för att mina föräldrar och andra vänner ska veta vem jag pratar om. En Henrik är ju inte konstigt, han heter brorsan av naturliga orsaker men den andra kallas Jägarn. Detta för att han gjorde lumpen på K4 som jägarsoldat och min far har varit i det militära. En av Emmorna kallas "den lilla ljusa" för att särskilja henne från familjens granne och mina andra Emmor.

Jag gillar smeknamn och jag gillar även att förkorta ord vilket lämnar sina märken på namn runt omkring mig på gott och ont. Det är inte alla som gillar när man inte kallar dem vid riktiga namn eller säger fel smeknamn. För mig är det där inte så viktigt men för min far är det otroligt viktigt att kalla folk vid namn och särskilt deras riktiga namn i fullängd. Min familj har aldrig kallat mig för något annat namn än det jag är döpt till.

Ingen regel utan ett undantag och undantaget är som följer. Det finns ett till två olika lägen när jag och min bror plötsligt får andra namn. När jag hör min fars betämda och bastanta röst nedanför trappen och han benämner mig Lisa, då vet jag att det är något på gång. Något som han vill prata om. Antingen får jag bannor eller "råd" som förväntas följas. I detta läge kan min bror bli kallad Putte. Detta Putte har dock på senare år fått en mer kärvänlig och bekymmersam klang än mitt Lisa som fortfarande innebär att man ska hålla i hatten när det kommer över min fars läppar.

På senare tid har det dock kommit in en lite mer besvärlig men angenäm krock i våra liv när det gäller namn. Jag och min brors flickvän har samma namn. När det bara är familj så är det inte så svårt eftersom jag kallas vid mitt fullängdsnamn medan flickvännen går under smeknamn. Det är först när vi tre beblandar oss med andra som problem kan uppstå. Jag och flickvännen har nämligen samma smeknamn. Jag kallas ofta vid mitt smeknamn av mina vänner men inte av min bror och hans vänner. När det då flyger både hela namn och smeknamn i luften så kan det bli lite komplicerat. Men jag och flickvännen har samma taktik. När namn eller smeknamn används i konstruktiva verbala utlägg så frågar vi båda "pratar du med mig?". När de yttras i mindre (enligt våra öron) konstruktiva eller attraktiva verbala utlägg så säger vi båda "han pratar med dig!"
Praktiskt!

Skymningslandet

Jag var och hälsade på min vän och hennes man igår i deras nyköpta lägenhet. Medan jag kikade runt började jag skratta för mig själv och undra;

Har hon satt sin sista potatis, spiken i kistan, punkten efter pricken: gift, tvättmaskin och torktumlare i lägenheten, TVÅ badrum i en lägenhet på 97 kvadrat med gästrum. Kan det bli så många fler vuxenpoäng? Jo just det, jag glömde bilen som ska köpas.

Jag med flera lever i skymningslandet mellan vuxen och VUXEN. Vuxenpoäng är ett mycket bra utryck och ett sätt för oss dagens "unga vuxna" att förhålla oss till oss själva. "en 18 årig man gjorde sig idag..." kanske är det bara jag men en 18 åring är ingen man eller kvinna för mig. Det är en ungdom som inte är torr bakom öronen. Vissa säger ibland att de inte känner sig en dag äldre än 20. Jag måste säga att efter att ha jobbat ett år på gymnasiet så vet jag att jag är mer än 20 och ska inte använda mig av detta uttryck. (får ändra till 25 i stället)

Jag har själv inte särskilt många vuxenpoäng (pensionsspar och eget hem) och klassar mig inte som vuxen. Eftersom jag inte ser mig själv som vuxen efter konstens alla regler så hamnar jag i en funderlig sits när min vän meddelar att bullen är i ugnen och timern satt på oktober. Hon har scorat full pott och passerat gränsen till absolut VUXEN. Den lilla ljusa ska bli mamma!

Jag kan inte låta bli att skratta. Inte för att min vän ska bli mamma utan för att jag tycker att det känns så absurt. Jag är lika "vuxen" som henne i biologisk ålder och hon ska ha barn. Inte för att det stör mig, det känns bara skrattigt.

Att lämna någon är att dö en smula?

Foto: ACP

Att lämna relationer och människor bakom sig är nästan aldrig lätt. Vid enstaka tillfällen kan det kännas som en lättnad och ibland känns det inte alls. Ibland känns det otroligt svårt och ibland känns det som att man ska dö.

Ibland känns möten så självklara och ibland avsked likaså. Det är svårt att förklara varför det känns så naturligt just där, just då men det är skönt när avskedet inte är fyllt av "no return" och ångest. Många gånger i mitt liv har jag upplevt slitsamma möten och avsked. Ibland har smärtan märkts för omvärlden och ibland har den bultat i mitt hjärta bara för mig och lämnat en knuta i min kropp.

Vårt sätt att se på omvärlden, oss själva och framtiden speglar naturligtvis våra möten och känslor vid avsked. Det är först på senare år som jag känt att det är okej att lämna möten och människor som jag tycker om, bakom mig. Det är okej att människor kommer och går i mitt liv. Alla kan inte stanna för evigt men de finns alltid i mitt hjärta. De bidrar med en pusselbit till mitt liv.

Varje människa är unik och likaså är relationen människor emellan unik. Ändå kan ett likartat möte uppstå på samma sätt med en annan människa. En relation avtar eller avslutas medan en ny upprättas, med samma syfte och samma innehåll. När man känner att man kommer att ha nya möten, nya relationer som tar vid där de gamla avslutats då blir inte avskeden lika svåra, stora och smärtsamma.

Våra möten med andra människor handlar om olika saker under olika perioder av våra liv. En vän till mig säger att vi söker oss till det vi behöver och vi möter dem vi behöver möta. Även om uttrycket att lämna någon är att dö en smula känns dystert så ligger det sanning i det. Däremot behöver inte avskeden bli så dystra och svåra om vi vet att vi bär människorna med oss i våra hjärtan och att nya kontakter kommer uppstå. Människor dör och relationer dör medan nya relationer uppstår. Det är en naturlig del av livet.